Utvecklingspolitiska kommissionens yttrande: EU behöver starkare utvecklingspolitik och starkare utvecklingssamarbete mera än någonsin

7.4.2017

5.4.2017

Europeiska unionen och dess medlemsländer ska i vår besluta hur EU ska bemöta de internationella utmaningarna i utvecklingsfrågor och förnya sina utvecklingspolitiska riktlinjer. Eftersom EU och dess medlemsländer är världens största givare av utvecklingsbistånd och humanitärt bistånd, utvecklingsländernas största handelspartner och ett viktigt mål för migration, har riktlinjerna stor betydelse för såväl utvecklingsländerna som EU själv. Särskilt viktiga är de i genomförandet av FN:s Agenda 2030 för hållbar utveckling och dess mål, som unionen och dess medlemsländer har förbundit sig till.

De ökade spänningarna i den internationella säkerheten och ekonomin och EU:s interna utmaningar gör inte reformarbetet lättare. Det finns många konkurrerande kortsiktiga ekonomiska och säkerhetspolitiska intressen som försöker tränga sig före de huvudsakliga målen för utvecklingspolitiken och utvecklingssamarbetet, dvs. att minska fattigdom och ojämlikhet samt principerna för hållbar utveckling. Sådana är bland annat en ohållbar användning av utvecklingsländernas naturresurser och uppdämning av flyktingproblemet i stället för åtgärdande av de bakomliggande orsakerna. Risken är att utvecklingspolitiken och utvecklingssamarbetet samt deras mål överskuggas av dessa intressen och blir verktyg för andra syften. Detta är inte en hållbar lösning. Därför är det viktigt att Finland säkerställer att utvecklingssamarbetet inte kopplas samman med migrationshanteringen eller styrs över till militära aktörer.

Lyckligtvis behöver EU inte börja från noll när man ska ta fram en gemensam linje. Reformen tar avstamp i den konsensuslinje om utvecklingspolitiken som unionens medlemsländer, kommissionen och parlamentet gemensamt antog år 2005 och som fortfarande gäller. Den fastställer hur EU och medlemsländerna ska agera tillsammans i internationella utvecklingsfrågor och i förhållande till utvecklingsländerna. Linjens styrka har funnits i de gemensamma mål som har varit förpliktande för alla aktörer, såsom ett övergripande tillvägagångssätt för att avskaffa fattigdom, samt värdegrunden. Konsensusen har gällt centrala värden såsom mänskliga rättigheter, demokrati, rättsstatsprincipen, jämställdhet mellan könen och åtaganden i fråga om utvecklingsbiståndets omfattning och resultat. De ska också i fortsättningen utgöra grundpelarna i EU:s utvecklingspolitik. Ett annat konsensusmål var att skapa klarhet i uppgiftsfördelningen och samordningen mellan EU-kommissionen och medlemsländerna. Detta arbete kräver ännu en fortsättning både på EU-nivå och i partnerländerna.

Det viktigaste konsensusställningstagandet handlade om att de utvecklingspolitiska målen också kräver andra politiska åtgärder. Samma konsekvenstanke utkristalliseras också i EU-fördragen. Målen för hållbar utveckling och Agenda 2030 aktualiserar den nu på ett helt nytt sätt med bindande verkan.

Ett mål med den tidigare konsensusen var särskilt att definiera hur utvecklingspolitiken förhåller sig till EU:s externa ekonomiska relationer och säkerhets- och migrationspolitiken. Nu strävar EU:s ordförandeland Malta efter att utvidga konsekvensprincipen till alla temaområden inom hållbar utveckling, såsom ekonomi, miljö, klimat, matsäkerhet, migration och säkerhet. Dessutom stakar Maltas förslag ut att EU:s investeringar och skattepolitik bör lyftas fram som ett centralt fokusområde, i synnerhet när det gäller att motverka illegala penningströmmar och skatteflykt. Öppningen är mycket viktig och välkommen, men kräver stöd av en klar strategi, där det fastställs konkreta utvecklingspolitiska mål som ett led i en större uppsättning Agenda 2030-mål. Det är förståeligt att ordföranden strävar efter att hålla sin framställning allmän, men samtidigt bör det säkerställas att slutdokumentet klart stakar ut hur konsekvensprincipen är förpliktande för olika politiska sektorer, vad man försöker främja genom utvecklingspolitiken och med vilka praktiska medel man kan säkerställa konsekvensen och redovisningsskyldigheten.

Den nya konsensusen bör stärka värdegrunden i EU:s utvecklingspolitik och skapa en referensram som kan styra verkställandet av unionens utvecklingspolitik fram till 2030. Därför är det också viktigt att konsensusen byggs på de centrala principerna i Agenda 2030 och inte på de existerande verktygen för kortsiktigt utvecklingssamarbete. Agenda 2030-målen behöver backas upp av utbildning, objektiv forskning och faktabaserat beslutsfattande. En ökning av utvecklingsländernas egen resursbas är det mål som alla EU-åtgärder, i synnerhet handeln, investeringarna och de finansiella instrumenten inom den privata sektorn konsekvent bör stödja. Det är väsentligt att EU och dess medlemsstater främjar övergången till en ekonomi som stöder hållbar utveckling, där det uppstår människovärdiga arbetsplatser, tillräckligt med inkomster för offentlig service och hållbara värdekedjor.

Konsensusen kräver en djärv uppdatering även inom själva utvecklingssamarbetet. I skenet av dagens humanitära kriser krävs det i konsensusen en klar syn på hur EU tänker utveckla det humanitära biståndets och utvecklingssamarbetets kontinuum. Likaså krävs det ett klargörande av de minst utvecklade och de sköra staternas roll i EU:s utvecklingspolitik. Till exempel EU:s löften om tilläggsstöd till de minst utvecklade länderna söder om Sahara har mestadels förblivit ouppfyllda. Orsaken till detta är att EU-medlemsländerna, inklusive Finland, har tummat på sina gemensamma mål i fråga om utvecklingsfinansieringen. När behovet av utvecklingsfinansiering ökar är det viktigt att medlemsländerna agerar i enlighet med sina internationella åtaganden. Finland har som en del av EU förbundit sig att anvisa 0,7 procent av sin bruttonationalinkomst för utvecklingssamarbete. Finland ska också säkerställa att 0,2 procent av bruttonationalinkomsten riktas till de länder som är minst utvecklade.

I den nya konsensusen bör särskild uppmärksamhet ägnas åt kvinnors och flickors rättigheter. Frågor kring sexuell och reproduktiv hälsa samt sexuella och reproduktiva rättigheter bör lyftas fram kraftigare än förut. I konsensusen bör jämställdhet mellan könen främjas på alla plan så att flickor har rätt till sin egen kropp, utbildning och ekonomisk och samhällelig delaktighet. På så sätt påverkar man inte bara enskilda kvinnors ställning, utan även utvecklingen som helhet i de fattigaste länderna samt den globala befolkningsutvecklingen.

  • Rekommendation 1: Finland bör säkerställa att en minskning av fattigdom och ojämlikhet, främjandet av hållbar utveckling och respekten för mänskliga rättigheter förblir huvudmålen för EU:s utvecklingspolitik, så att EU:s utvecklingssamarbete inte styrs av EU:s egna internpolitiska intressen.
  • Rekommendation 2: EU:s utvecklingspolitiska konsensus bör bygga på de centrala principerna i Agenda 2030 genom att utgå från de mänskliga rättigheterna, respektera planetens begränsningar, säkerställa att de fyra dimensionerna av hållbar utveckling (social, ekologisk och ekonomisk hållbarhet samt hållbar förvaltning) beaktas på ett balanserat sätt i all verksamhet och genom att säkerställa att ingen lämnas på efterkälken i utvecklingen.
  • Rekommendation 3: Konsensusen bör stärka en sådan politisk konsekvens som stöder hållbar utveckling genom ett klart politiskt åtagande för att EU:s utvecklingspolitiska mål ska beaktas inom alla politikområden i enlighet med artikel 208 i överenskommelsen samt genom att stärka mekanismerna för konsekvens och redovisningsskyldighet.
  • Rekommendation 4: Konsensusen bör starkt prioritera skyddet av kvinnor och flickor och respekten för deras rättigheter, jämställdhet och likabehandling. Konsensusen bör verka för att skyldigheterna enligt konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor (CEDAW) fullgörs. I enlighet med prioriteringarna inom Finlands utvecklingspolitik bör Finland arbeta för att få in en stark skrivning om sexuell och reproduktiv hälsa och sexuella och reproduktiva rättigheter och rättigheterna för personer med funktionsnedsättning samt se till att minskad ojämlikhet beaktas genomgripande i konsensusen.

 

Ytterligare information: Aila Paloniemi, riksdagsledamot, ordförande, Utvecklingspolitiska kommissionen, tfn 050 511 3067 aila.paloniemi@eduskunta.fi och Marikki Stocchetti, generalsekreterare, Utvecklingspolitiska kommissionen, tfn 050 525 864 marikki.stocchetti@formin.fi

Utvecklingspolitiska kommissionen är det enda organet som gör systematiska och breda uppföljningar och utvärderingar av Finlands utvecklingssamarbete och utvecklingspolitik. Statsrådet tillsätter Utvecklingspolitiska kommissionen för en regeringsperiod i taget. Medlemmarna består av riksdagspartierna, intresse- och frivilligorganisationer samt universitet som ingår i nätverket UniPID.

Tillbaka till arkivet